teraputtan

Jag tänker ofta när jag sitter på jobbet, eld och lågor över mitt arbete, engagerat till tusen och brinner för det vi diskuterar för tillfället - det här ska jag skriva om i bloggen!

Sen kommer jag hem, lagar mat, diskar eller åker till stan och ser på bio istället. Bloggen glöms bort i samma stund som engagemanget rinner ur mig på vägen hem, när jag tar ledigt.

För det måste man, ta ledigt.

Men eftersom det är så himla gles uppdatering i den här bloggen, let's face it, senaste inlägget var i augusti, så tänkte jag börja skriva även mina teraputta-inlägg på min vanliga blogg ealinw.blogg.se. Ni hittar dem där, kanske blir det lite mer uppdatering när det gäller jobbet om det glider med i ett vanligt blogginlägg. De är inte vanliga, men mer förekommande än inläggen i den här bloggen :)

Undra om jag ens har några läsare kvar som ser det här? Maybe, maybe not.

Det här verkar ha utvecklats till en högst sporadisk blogg. När jag pluggade så ville jag ha någonstans att skriva allt det där jag tyckte om allting som vi läste om, det passade inte in i min "privata" blogg. Men nu när jag jobbar och har fullt upp i övrigt så ventilerar jag en hel del på jobbet, och hälften bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag orkar inte bry mig så mycket just nu, mer än det jag måste bry mig om på jobbet. Det har ju sina skäl.

Men något som slog mig idag.

När man kommer hem till personer som inte haft kontakt med arbetsterapeuter förut, eller som inte vet om att de haft det, så har de väldigt olika förväntningar på vad man kan hjälpa dem med. Väldigt många som vet lite om arbetsterapi förväntar sig superbra hjälpmedel som kommer lösa alla deras problem. En del pustar tungt för att de tror att det blir hård träning framöver. En del ser helt frågande ut.

Sen finns det de människor som förväntar sig mirakel. "Bara jag kommer hem och får lite bra grejer att lösa problemen med så kommer det här gå jättebra, ska du se." De tror att hjälpmedel kommer lösa de flesta problemen, och att alla små tricks som finns kommer lösa resten. Som om vi har en trollstav att vifta till med och sen är det bara ordnat.

Det verkar som att vi lyckas leva upp till den här sista förväntan rätt ofta i alla fall. Tråkigast är när de av någon annan blivit lovade hjälpmedel som de sedan hänger upp alla tankar på, som vi sedan säger nej till. "Om jag bara får en arbetsstol så kommer jag klara alla mina köksaktivieter".

När man sedan säger att nej, du kan inte använda en arbetsstol, eller att nej, du får inte det istället för att köpa en ny (hel) köksstol, så blir de nog väldigt besvikna. För det är ju vi förskrivare som blir bovarna i dramat när de blivit lovade att man kan få hjälpmedel.

Var tog träningen vägen? Var har träningsinriktningen och rehabtänktet tagit vägen utanför professionerna inom rehab?

Det är alldeles för mycket fokus på "smidiga hjälpmedel" och lösningar som inte kräver någon återträning av funktioner. Lite mer rehabtänk genom hela vårdkedjan skulle vara fantastiskt.

Då kanske vi lyckas med fler mirakel.

I know, I know det är usel uppdatering på den här bloggen. Det verkar som att många i klassen har börjat få jobb nu vilket är jättekul! Jag undrar hur mycket man tappar om det skulle bli så att man får ta ett annat jobb sålänge tills man hittar ett arbetsterapeutjobb, och det kanske tar tre år innan man slänger sig ut som arbetsterapeut. Jag skulle nog känna mig ännu mer osäker när inte ens teorin sitter färskt i hjärnan, och risken skulle nog vara att jag inte skulle våga ta ett jobb som ger en utmaning.

Att jobba som distriktsarbetsterapeut ger en hel del utmaningar kan jag utlova. Jag hade inte haft något emot att börja jobba inom något mer specialiserat i början och sedan gå ut i kommunal verksamhet med några års erfarenhet i ryggen. Som det är nu jobbar jag med flera sittproblem, alternativ kommunikation för afasi, demensproblematik, förflyttningsproblem, bostadsanpassningar, handortoser, ADL-bedömningar, aktivitetsträningar etc. etc.

På sjukhus eller någon annan mer specifik verksamhet där man jobbar mestadels med t ex stroke på en strokeenhet, handproblematik på handkirurgen eller liknande är det lättare att bli skitbra på sitt jobb. Där kan man verkligen specialisera sig och läsa på om olika diagnosen/funktionshindret och se mycket av samma och på så vis skaffa sig erfarenhet snabbt inom området.

Som det är nu får jag mycket erfarenhet från många områden, men wow vad mycket det är att tänka på för att göra ett bra jobb! Än så länge går det bra (tror jag) och jag har skitkul eftersom det är så varierat, men det är svårt. Jag får hela tiden fundera en gång extra för att vara säker på att jag tänker rätt.

Som tur är har jag skitbra kollegor så att vi kan hjälpas åt och blanda erfarenhet med nya idéer så att lösningen blir så bra som möjligt för kunden. Det uppskattas och gör det så mycket roligare att jobba!

Det är också något nytt - att kalla de som är i behov av arbetsterapeutiska interventioner för kunder. På utbildningen kallades de för klienter. Patienter var ajabaja, brukare var förlegat och nu skulle det heta klienter. Så när jag väl har bankat in klienter i huvudet så får jag lära om - de är mina kunder. Kunder låter ju faktiskt bättre än klienter för jag tänker klienter som någon som går till en advokatfirma och ber om råd, men det är en omställning som så många andra när man börjar jobba.

Jag tror att arbetet inom kommunen kommer ge mig erfarenheter som jag har stor nytta av i framtiden, var jag än hamnar. Bara att få se hur det faktiskt blir när en strokepatient (-kund) kommer hem till sitt eget från sjukhuset, ibland blir ADL-statusen helt annorlunda mot det på sjukhuset bara för att det sker i en känd miljö. Fantastiskt att få se Kielhofners teorier om vanor och miljö i praktiken och hur det inverkar på aktivitetsutförandet!



Over and out för den här gången, får ni chansen att prova på kommunarbetsterapi - ta den.

Vilken skillnad det är att vara student och yrkesverksam! Skickade in min ansökan om legitimation idag, och vad jag vet finns det inget som hindrar mig från att få den. Så snart kan jag kalla mig för arbetsterapeut! Tills dess får jag presentera mig som "från arbetsterapin", vilket verkar vara ett vedertaget begrepp här så det är ingen som tycker det är konstigt. Alla berörda vet i alla fall om att jag är helt nyutbildad och väntar på leg.

Största skillnaden är nog att man är klar kl 16. Det finns inte mer att göra, det går inte att jobba hemifrån. Eller fram tills nu har jag jobbat varje natt i sömnen, försökt jobba lite i förväg innan det är dags att gå upp och jobba på riktigt. Då blir man riktigt trött när klockan ringer.

Men det är lätt att släpa sig upp ur sängen på morgonen nu. Lätt kanske är att ta i, men inte lika svårt att släpa sig upp halv 6 för att gå till jobbet som det var att släpa sig upp halv 8 för att börja plugga en dag till.

Det är roligt, givande och det ger energi istället för att bara ta. Jag älskart. Jag har verkligen valt rätt jobb!

Det har hänt en hel del så jag har inte hunnit/orkat uppdatera så mycket här, men nu jobbar jag som teraputta även om jag inte får kalla mig det riiiktigt än. Bara jag fått legitimationen så kan jag presentera mig sen:

Hej! Elin, arbetsterapeut.

Så nu ska jag sätta mig och beställa en namnskylt och i morgon ska jag göra min andra arbetsdag som arbetsterapeut!

Jobbet jag har nu är ett provvikariat i Åmåls kommun som distriktsarbetsterapeut, där jag tror att jag kommer trivas väldigt bra. Kollegor och organisation och allt runt omkring verkar jättebra, och dom är så måna om att introducera mig bra så det här kommer bli riktigt kul! Hoppas såklart på att få hela viket fram till sista december, men i vilket fall så kommer det här ge mig bra erfarenheter.

Uppdaterar kanske lite mer om vad jag faktiskt gör nån annan dag, just nu är jag bara såååå trött efter all introduktion.

Det är väldigt dålig uppdatering här, jag vet. Men det hade blivit lite tjatigt att skriva om vad vi gjort i skolan de senaste månaderna med veckovis uppdatering:

• skrivit c-uppsats
• stressat
• skrivit c-uppsats
• stressat

Ja, ni fattar.

MEN JUST NU skrev jag ut den sista versionen av c-uppsatsen! Nu är det "bara" en 7,5 poängskurs kvar av hela arbetsterapeutprogrammet. Om vi förutsätter att jag inte blir underkänd i kursen eller på c-uppsatsen så är jag färdig teraputta den 14 januari! Kan ni tänka er?

32 dagar kvar!

Det blir inte mycket bloggande varken här eller på min andra blogg (ealinw.blogg.se) nu när det skrivs c-uppsats febrilt.

Eller ja. Jag saknar det där när man verkligen skriver uppsatsen, formulerar och placerar i rätt stycken. Nu är det mest en massa bök med checklistan vi har använt och det ska föras in i datorn det vi gjort ute, kontrolleras och kontrolleras och kontrolleras. För hela tiden upptäcker vi saker, varför tog vi med den frågan? Varför gjorde vi så här? Varför finns den här bara på ett ställe?

Jag saknar när vi skrev om olika arbetsterapeutiska teorier och fick läsa Kielhofners litteratur. Det saknar jag.

Men även om det är slitigt att skriva c-uppsats så är det nyttigt som bara den. Nu ser man hur mycket jobb det är med en c-uppsats, och kan då nästan föreställa sig hur mycket jobb det är med en större forskning. Eller åtminstone har man en bättre bild av det än innan.

Framförallt tror jag att vår c-uppsats kan leda till något bra, att den kan påverka tillgängligheten för personer med nedsatt orienteringsförmåga i den kommun vi gjort studien.

To be real - den är för tillfället katastrof.

Hanna och jag insåg att kommunen behöver minst två anställda med expertis inom området som ser till att göra en riktig inventering inriktad på enkelt avhjälpta hinder som sedan kan göra en åtgärdsplan. Vi är ju mer än experter som redan börjat! Hur man får kommunen att vilja skapa två tjänster och börja betala ut två löner + projektpengar när budgeten redan är lagd är nog svårare att knäcka än att göra klart c-uppsatsen.

Dags att fortsätta med just c-uppsatsen kanske.

I torsdags, 30 september, gjorde vi sista salstentan EVER! Jag kan inte förstå hur skönt det är ens, den dagen var så långt borta för snart tre år sedan och nu är jag fri från salstentorna. Om jag inte får omtenta... men det hoppas jag inte, isåfall har jag en urkass känsla för hur det går på en tenta för det kändes bra. Det verkar som att det kändes bra för många i klassen också vilket är jättekul nu när vi alla bara vill bli klara så vi får ta examen till våren!

Nu är det full gas med examensarbetet som gäller innan vi gör en sista kurs i Forskning och praxis. Hanna och jag har kommit en bra bit eftersom vi överarbetade PM:et en hel del (typiskt oss) så vi känner oss inte alls så stressade som förra veckan. Idag orkade vi inte ens vara stressade, trots en långhelg har de senaste två veckornas intensiva tentaplugg och seminarier tagit kål på oss. Vi var skitslöa, jag körde hem Hanna redan vid 12 när vi hade delat upp lite egenarbete. Skönt att kunna blanda grupp- och egenarbete. Det sätter lite press på en att vara två samtidigt som man kan planera som man vill och göra i sin takt vissa dagar.

Verkar by the way som att det tar tid att få examensbeviset. Läste lite om det idag, och det kan ta upp till en månad! Vid terminsslut kan det ibland ta mer. Vad lång tid kan det ta egentligen att checka ansökan så den stämmer med det som står på studentforum? Hoppas jag får mitt examensbevis före mars... För sen ska det sökas legitimation också som jag inte vet hur lång tid det tar. Jag får väl gå här hemma och såsa i evigheter innan jag har ekonomi till att flytta hemifrån.

Meeeeeeeen upp med hakan, det är sista månaderna och det är redan oktober!

På tisdag är det exakt 4 månader kvar tills vi är nykläckta arbetsterapeuter, drygt 30 stycken. Som tur är så är inte alla från Örebro, annars hade det blivit ännu snålare med jobb.

Hela klassen verkar ha lite problem med motivationen till sista terminen, och jag håller med om att det hade varit riktigt skönt med en avslutande praktik på terminen istället för "Forskning och praxis". Den kursen kommer vi säkert vara väääldigt motiverade till efter att (förhoppningsvis) redan ha klarat examensarbetet och bara vill ut i friheten.

Tre år har ändå gott fort, det känns inte alls längesen som jag tog studenten. "Men Elin, det är tre år sedan vi tog studenten". TRE? Känns som ett.

Jag är i alla fall glad att jag så pass fort kom på vad jag vill utbilda mig till och vad jag vill jobba med, så att jag kan stå där 22 år gammal med examen och en legitimationsansökan till mitt drömjobb i januari. Även om det kändes lite luddigt när jag var yngre att säga "jag vill jobba med människor" när folk undrade vad jag vill göra, så kom jag på det tillslut. Tack vare städjobbet. Man ser mer än man tror som städkäring på lasarett!

Sen är det lätt att fastna i bloggen där det varken krävs referenser, fina formuleringar eller närmare eftertanke istället för att analysera engelska vetenskapliga texter utan rätt bok...

Första dagen på terminen. Jag kan inte påstå att jag är överdrivet exalterad inför mer plugg, men vi har ett intressant ämne och en metod som jag kommer tycka om. Det ska bli kul, det är bara just nu det känns lite motigt.

Bara den här "inneveckan" i Örebro är över och jag får lägga upp min tid som jag vill igen är jag nöjd!

Det är tur jag har Hanna nu när det är uppsatsskrivning.

Otroligt smidigt att vara två som ska läsa ihop och precis samma så vi kan dela på böckerna! Vi får väl se om vi tycker det är smidigt senare i höst om vi tröttnar på varandras sällskap (vi ska ju ändå umgås rätt intensivt) och måste träffas p.g.a. böckerna. Jag tror det ordnar sig, vi har klarat intensiva terminer ihop förut, Hanna och jag.

Vi börjar med forskningskurs där vi fraktiskt bara behöver köpa två böcker. Visserligen en dyr men det verkade bra att ha kvar sen så den ska jag nog ändå köpa. Läskigt att känna sig lite rik såhär när sommarjobbslönen börjar drälla in, har en känsla av att den kommer gå åt alldeles för fort.

Två veckor kvar på jobbet, sen är jag ledig lördag och söndag innan forskningskursen drar igång. Samtidigt som vi gör den ska vi börja med C-uppsatsens PM. Det kommer nog bli ganska intensivt, så det är tur att Hanna och jag smygstartar lite redan nästa vecka så vi inte känner oss helt vilsna när allt det här drar igång.

Hoppas att C-uppsatsen blir så där intressant och givande som den ska vara och inte långtråkigt tvång. Vi får väl ta många korta promenader för att orka i så fall! Och lite choklad...

När man väl börjat tänka som en arbetsterapeut så är det svårt att låta bli. Under sommarlovet jobbar jag på daglig verksamhet för personer med demens, där vi bl.a. har individuell handträning på uppdrag av arbetsterapeut och gruppgympa.

Under gruppgympan, i handträningarna och i alla andra aktiviteter vi har under en dag där så ser jag ju omedvetet hur några använder en arm mer/mindre, om de kompenserar för en nedsättning etc. Jag noterar det utan att tänka på att det inte är min uppgift, jag ska inte göra en observation men det är förbannat svårt att låta bli. Så jag kom på mig när jag satt och skrev i papprena där vi brukar skriva lite individuellt för alla om vi gjort något speciellt, t.ex. gympa att jag ibland av bara farten skriver med en liten observation om hur en hand eller arm användes under gympan.

Jag antar att det är bra att det sitter såpass att jag gör det omedvetet, men det vore säkert bra att kunna byta roll till vårdbiträde och faktiskt vara det istället för arbetsterapeut när vi inte ska vara arbetsterapeuter.

Rollbyten är svårt lär vi oss under utbildningen. Jotack, tur att jag inte har hunnit vara annat än arbetsterapeut (och knappt det) inom vården.

Under gruppgympan knakar och smäller det mer i mig och min ena kollega än gästerna som närmar sig 90 och över. Vilken generation har tagit bäst hand om kroppen? Inte datagenerationen i alla fall.

Eftersom förra designen var väldigt mörk och tråkig har jag bytt till en ljusare, lite somrigare design.

Den här hittade jag hos Malin Calmebring.

Inte en enda VFU-dag kvar. Slut. Nu är det skolbänken som gäller tills vi får gå ut och jobba på riktigt. Tur att skolbänken framöver kommer vara:

1. Hemma där jag återigen kan sitta i en sliten t-shirt och mjukisbyxor med håret åt alla håll.
2. Hos Hanna där det alltid ingår skratt och mysiga katter i pluggandet.
3. I Åmål hos min raring där en puss höjer motivationen (eller distraherar?).

Det blir lite annourlunda mot spikade dagar på lasarettet eller barnhabiliteringen med massor att göra och sen hinna med allt annat på några kvällar hemma. Om det vore så att vi fick göra som yrkesverksamma gör - gå till praktiken/jobbet och sen gå hem och vara lediga vore det en grej, men det här med att sitta och skriva på en rapport all ledig tid (när man gjort allt annat "måste" i vardagen) är totalt energiuttömmande! Det verkade vara fler än jag som tyckte att det var uselt att behöva skriva samtidigt som man gjorde praktiken.

Min sista rapport blev lite lidande av att jag hade alldeles för mycket annat att göra efter kl 17 när jag kom hem från Halltorp och det märktes på slutresultatet. Läste igenom den inför seminariet när den redan var inlämnad, och såg en massa saker jag skulle kunna ändra, förtydliga och göra flera gånger bättre. Men, too late now. Först tänkte jag att det skulle vara skönt att få göra en komplettering för att få göra den som jag egentligen vill ha den - men kommer jag ha mer tid att skriva på den om en månad? Nope. Så jag hoppas som alla andra vettiga människor på att bli godkänd!

Håll tummarna.

Båda praktikplatserna har varit mer än nöjda i alla fall, så jag suger åt mig som en svamp av det istället för att muttra över den mindre bra uppsatsen!

Resultaten för examinationsuppgiften för VFU period ett har kommit ut, och jag klarade mig!

62% av klassen hade fått U och skulle komplettera, jag är verkligen glad att jag slipper komplettera den också med allt annat som ska göras nu.

Uppdaterar bloggen rätt sällan pga tidsbrist. VFU och rapportskrivandet tar en massa tid och energi, meeen det kanske kommer mer blogginlägg sen när vi drar igång med distanspluggandet igen och jag återigen sitter hela dagarna framför datorn (hur ska jag stå ut nu när jag vant mig vid praktik!?).