I did it!

VG på hemtentan i delkurs två: Arbetsterapi för personer med psykosociala funktionsnedsättningar!

Jag är stolt.

Hoppas, hoppas, hoppas att det går vägen med sista rapporten och att jag i så fall har chans att få VG i hela kursen!

Ledighet

Sedan 1 september har jag haft max två dagars ledigt. Lördag och söndag. Nu har jag fyra dagars ledigt! Underbart!

Ska samla kraft inför vårt sista ryck med rapporten som ska in 11 januari (?) eller nåt sånt. Som sagt ledig...

Men det har gått framåt med rapporten, vi hoppas vara klara med grovskrivandet nästa vecka för att sedan kunna fila, fixa, ändra i någon vecka till efter det. Tror att det blir bra också. Vi är ett bra team.

God Jul och Gott Nytt År!

VFU-besked

Jag fick första perioden VFU, verksamhetsförlagd utbildning, på rehabenheten på Karlskoga lasarett som hör till Kliniken för medicin och geriatrik. Det ska bli intressant eftersom det verkar vara varierat!

Andra perioden fick jag på barn- och ungdomshabiliteringen på Halltorps habiliteringscentrum i Örebro!! De skriver såhär på hemsidan:

"Barn- och ungdomshabiliteringen (BUH) inom Örebro läns landsting är en specialistresurs, en plusresurs till det utbud som alla barn/ungdomar har. Vi ger stöd till  barn och ungdomar med diagnos inom autismspektrum, förvärvad hjärnskada, hörselskada, rörelsehinder, utvecklingsstörning, synskada eller vissa medicinska funktionsnedsättningar."

Precis det jag är intresserad av att jobba med och det ska bli riktigt, riktigt kul att ha praktik där!

7,5 vecka/ställe så det blir en hel del jag hinner se! Jag ser verkligen fram emot det. Det här var motivationen som behövdes inför sista casebearbetningen!

Kognitiva hjälpmedel

Då jag är intresserad av att senare arbeta med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, främst barn med Aspergers syndrom och dylikt, kommer jag automatiskt jobba mycket med kognitiva hjälpmedel. Idag hade vi en föreläsning i just detta (något sent i kursen) och det var en väldigt glad och entusiastisk doktorand från Karlstad. Varenda liten sak var fantastisk och det var skönt att lyssna på någon som såg det fantastiska i dessa små saker som gör så stor skillnad för de som använder dem. Att jag älskar dialekten kan ha gjort mig något partisk, men hon var en bra föreläsare och det märktes att hon älskade att föreläsa.

En klasskompis tipsade sedan om den här artikeln, där Tomas som lever med en psykisk funktionsnedsättning berättar lite om hur mycket en timstock (bildlänk) hjälper honom i vardagen. Föreläsaren pratade sig varm om whiteboardtavlor och hur mycket de kan hjälpa en person att få struktur på sin dag och vecka. Ett exempel hon hade var när en tjej med tvångstankar hade problem med att hon gick upp 15-20 gånger varje kväll för att kolla så att dörren var låst; hon ställde sin whiteboardtavla så att hon såg den från sovrummet och skrev efter att ha låst dörren att hon hade gjort det och skrev sen under med sitt namn. På så vis behövde hon bara kasta en blick mot tavlan istället för att gå upp varje gång hon undrade om det verkligen var låst.

När jag tänkte på ordet hjälpmedel när vi började utbildningen så var det ju direkt toastolsförhöjningar, griptänger, rullstolar, rollatorer och liknande. Hjälpmedel för fysiska funktionsnedsättningar. Det finns en hel hög med hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar som man sällan ser eller märker, då det kan handla om en programvara i mobiltelefonen, eller helt enkelt bara mobiltelefonen. En lista i duschen gömd bakom duschdraperiet för att vara säker på att man duschar rätt och blir ren, att man inte missat nåt. En timstock på köksbordet. Inte så stora saker som lyser med sin närvaro. Men ändå ger de så mycket hjälp.

Föreläsaren berättade också om att det är ett attitydprojekt på gång, att vi till våren kommer kunna se projektet ute i samhället där det handlar om att ändra samhällets syn på och attityd till personer med psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar. Äntligen. Hur många år har inte dessa personer setts snett på? Hur många är det inte som går omkring och är livrädda för en person som går och pratar med sig själv på stan? Klart att det är ett underligt beteende, därför behövs det mer kunskap om bakgrunden till det.

Psykiatri är den del av vården det satsas minst pengar och resurser på. De som lever med psykiska funktionsnedsättningar får ofta leva på 4000 i månaden. Hjälpmedel är dyrt, därför får inte alla förskrivas av arbetsterapeut utan personen som behöver dem får köpa dem själva. Inte mycket över till hjälpmedel när man betalat hyra och mat på 4000 spänn i månaden... Att då behöva be om pengar på annat håll, bostadsbidrag och liknande, känns säkert väldigt bra när hela ens existens för många redan känns misslyckad och kostsam. Eftersom det här är personer som inte på något sätt har lägre intelligens känns det förmodligen kränkande att vara en individ som kostar mycket för samhället, och att sedan behöva gå och be om mer pengar, det måste ju kännas fruktansvärt.


Hemtentamen

Inför hemtenta gäller det att förbereda sig. Två dagars total isolation och koncentration.
  • Köpa stor godispåse √
  • Köpa loka √
  • Kolla så att det finns massa tepåsar hemma √
  • Plugga
Det där med plugga är svårt. Vi har alldeles för mycket text för att jag ska kunna peka ut vad jag ska läsa tills i morgon, för läsa allt går inte. Hoppas att skolans koncept fungerar, att allt vi gör före tentan förbereder oss bra till den, och att det räcker. Blir lite ögnande i böckerna idag, märka ut var allt finns. Det är nog allt jag hinner med tanke på litteraturlistan...

Men det ska bli intressant att göra en tenta i psykiatri, den här gången en som vi har en god chans att klara. Förra psykiatritentan kändes mer som att man hade tur om man klarade. Dels eftersom det var en grupptenta, en grupp med opålästa medlemmar gör ju att det är kört från början. Jag hade tur, kom i en grupp där vi kompletterade varandra riktigt bra.

Nu är det ett case (bara en av fördelarna med termin fyra), vi gör den individuellt, vi skriver den på datorn och jag har en megapåse med lösgodis.

Citat

Inför veckans litteraturseminarium i psykiatri läser vi en artikel av Patricia Deegan, som beskriver sina egna upplevelser som patient inom psykiatrin. Jag fastnade för en mening i slutet som så bra beskrev det jag försöker förklara för människor som ser på dessa patienter som symtom och diagnoser:

"We must help the students of today to understand that people with psychiatric disabilities are human with human hearts. Our hearts are as real and as vulnerable and as valuable as yours are."

Jag kan inte förstå det svåra i det här, även om jag ofta ser personer som har svårt med just det, att se patienter inom psykiatrin som människor.

Precis som patienter på operation, ortopeden, reumatologen och akuten ses som människor förtjänar även dessa personer att göra det.

Artikeln är verkligen läsvärd, vet inte om den går att få tag på online då jag har den kopierad med lämnar referensen om någon mer vill läsa hur det har varit att vara psykiatripatient under många år i USA:

Deegan P. Recovery as a journey of the heart. Psychiatric Rehabilitation Journal. 1996;19:91

Har funnits på databasen Academic Search Elite (ESCOHOST), 2001, som jag inte vet om den fungerar idag eller om vem som helst har tillgång till.


Palpering och anatomi

Under förra terminen, T3 läste vi anatomi och fysiologi. Vi fick lära oss skelettet, lederna och musklerna utantill. Kursen var jätteintressant och vi lärde oss massor av att sjukgymnasten gick igenom alla en i taget och vi sedan fick leta reda på dem på varandra genom palpering.

Kanske hade den här killen varit en bra palperingspartner?



Kanske inte för skelettet. Helt sjukt att folk stoppar i sig dopingpreparat för att se ut på det där viset. Bilden är från aftonbladets artikel om doping idag. Sjukt.

Dårar eller människor?

Urdrag ur boken Att leva med schizofreni utgiven av Schizofreniförbundet 2006:

"På psyk är alla civilklädda, man ser ingen skillnad på personal och dårar" (sid. 18)
"Personalen har mer problem än patienterna, det är därför de söööker sig till psyk..." (sid. 18)

Så sa de till sjuksköterskestudenten som skulle ha en del av sin praktik på en psykiatrisk mottagning norr om Gävle.

Är det så långt borta för de som säger så, att skillnaden är så liten just för att dårarna är människor? Att de är precis som alla andra människor, men med andra svårigheter.

"Kanske hade de ingen bror som slutat gråta för att sorgen fått kramp om honom och tagit ett obändligt grepp om insidan, som aldrig gråtit, fast tårarna skulle göra all skillnad i världen, som tafatt försökt att hulka i hopp om att nå sin botten[...] Helt klart tänkte de inte på någon de älskade när de sparkade in mannens trasiga kropp i en polisbil" (sid. 32)

Åtminstone de professioner som kommer i kontakt med dessa människor borde få utbildning i hur det är att leva med psykiska funktionsnedsättningar, hur det är att befinna sig i en psykos. Kanske främst polisen utöver vårdpersonal, eftersom det ibland är de som hämtar personer som vårdans enligt LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård), och de som ofta griper in först då en person i psykos beter sig annorlunda eller störande ute i samhället.

Var finns viljan till förståelse? Är det för att det är enklare att sätta in dem i facket för "dårar"? Bara låta dem finnas till lite ute i periferin och när man vill slänga sig med uttrycket att man "är lite schizo", när man håller på att gå isär av att behöva vara på två ställen samtidigt?


En första "ösa ur mig".

Rakt av kopierat från min andra blogg. Det var under skrivandet som idén föddes till en blogg för ämnet. Inte schizofreni alltså, utan ösa-ur-mig. Lite utfyllt med bl a länkar.

Man slutar aldrig förvånas

Det är en välanvänd fras av min mormor. Jag tänker på den varje gång jag förvånas över andra männisors okunskap eller brist på vilja till kunskap om människor som av någon anledning inte är som "alla andra".

Jag vet att inte alla läser psykiatri och därför inte kan veta allt om personer med någon av alla de psykiatriska diagnoser som finns, eller de människor som drabbas av dem. Eller hur man ska bemöta dem. Men jag förvånas över bristen på intresse. Är det jag som är udda som så gärna vill veta hur andra fungerar och hur jag kan förstå dem bättre, hjälpa dem? Eller är det de som helt lider brist på ödmjukhet och vilja till bra bemötande?

Lästips för den som är intresserad av att lära sig hur det är att leva med en av alla diagnoser, schizofreni: Så är det att leva med schizofreni utgiven av Schizofreniförbundet 2006 och finns att beställa på deras hemsida. Ni vet, de där människorna som egentligen är två och springer runt och mördar folk (samtidigt som de pratar med sig själva och växlar mellan en ond och god personlighet) så fort man släpper ut dem ur tvångströjan.

Det vore skönt om åtminstone de som står för en stor del av lärande bland oss, filmindustrin, som hela tiden pumpar ut information om människor. Ta Rainman, hur många är det inte som tror att alla autistiska kan räkna som snillen och måste stå still vid ett stoppljus tills det blir grönt? Eller som har sett Mina, jag och Irene (eller hur den stavas) och tror att alla med schizofreni växlar mellan två personer precis som Jim Carreys roll gör. För allas vetskap: schizofreni innebär inte att man är två personer i en kropp.

Jag är ett stort fan av serien Criminal Minds, även om den ofta ger en gravt snedvriden bild av människors psyke och hur en person i psykos fungerar. T ex det dubbelavsnitt där mördaren började med att mörda sin far, som sedan blev en andra person i honom. Han växlade sekundsnabbt mellan att vara sig själv och sin far. En spännande tanke om hur pskyket kan göra en spinn, men knappast verklighetstroget. Knappast schizofreni som de vill få det till i sin profil. Som med det mesta i media får man ta det med en nypa salt. Synd att alla inte gör det, och tror att alla med schizofreni mördar och växlar mellan personer.

Om du vill läsa mer om schizofreni, symtom och annat som rör diagnosen klicka här.


En teraputtablogg

Jag är medveten över andras suckar över mina små moralpredikningar och inlägg som jag blivit inspirerad till bl a genom litteraturen vi har på utbildningen. Därför gör jag en blogg där jag kan ösa ur mig allt, där mina bloggläsare till den mer personliga bloggen slipper sucka över mitt engagemang i främst bemötande av personer som inte är "som alla andra".

Eftersom jag inte har en aning om vem eller vilka som läser bloggen, hur många som egentligen vet något om mig lämnar jag lite grundläggande info om mig själv här i det första inlägget.

Jag heter Elin, är född 1988 och läser till arbetsterapeut vid Örebro universitet. Är just nu inne på min fjärde termin och läser kursen Arbetsterapi B. Det jag brinner mest för inom alla områden där arbetsterapi är aktuellt är neuropsykiatri, psykiatri och barnhabilitering av alla slag. Det kommer säkert märkas i bloggen.

Uttrycket teraputtan kommer från en avdelningsalmanacka. Deras benämning på arbetsterapeuten. Jag väljer att inte fundera vidare över deras syn på arbetsterapeuter.

Eftersom bloggen just nu är spritt ny så är designen småtråkig, men jag ska fixa det där. När jag inte är upptagen med att skriva läslogg i psykiatrikursen (det här var bara en välbehövlig paus).



RSS 2.0