Stämplad
Idag var jag med på rapport på lasarettet. Där gick de igenom en patient, det som vi som rehabpersonal behöver veta, och avslutar sedan med:
Ja, men h*n blev ju utskriven från ... (psykiatrisk slutenvård) någon gång för rätt längesen, så det är ju lite psyk också.
Varför behövde vi veta det? Varför är det viktigt i sammanhanget att någon haft psykiatriska problem för kanske tjugo år sedan? Man hör ju sällan att "ja, h*n var ju på medicinmottagningen för magont för ett par år sen, så ni kan ju vara lite försiktiga med det".
Den psykiatriska delen av vården är tydligen väldigt speciell bland de som jobbar inom den somatiska. "Psyk" som uttryck är tydligen väldigt användbart som övergripande diagnos för dom som kanske någon gång säger eller gör nåt som inte är som "alla andra". Jag får intrycket av att de inte riktigt visar dessa patienten den respekt de förtjänar precis som alla andra, avfärdar en del grejer som att det beror på att de nån gång i livet varit i behov av psykiatrisk kontakt.
Jag blir bara trött. Det är ju inte konstigt att människor som kommer in med smärta som sedan får veta att det "är något psykiskt", alltså psykosomatisk smärta där man tycker att man har ont men att det inte finns någon fysiologisk förklaring, blir förbannade eller kränkta. Psykiska åkommor är ju så fult, så annorlunda, så onormalt och ingen vill ju vara knäpp. För det vet man ju, att har man något psykiskt kommer man bara bli sämre och tillslut sitta och vagga fram och tillbaka med tunt sönderryckt hår och aldrig bli bättre. Såna med "psyk" kommer ju alltid ha det och kommer alltid vara såna. Är det vår bild av psykiatriska sjukdomar/nedsättningar/problem?
Varför respekteras inte dessa människor som de med magont? Varför ser man inte detta som något som kan behandlas? Varför noteras detta extra efter att ha läst en journal, och inte en annan åkomma som redan behandlats?
Nej har man någonstans dokumenterat att man varit i kontakt med psykiatrin, då blir man stämplad.
Ja, men h*n blev ju utskriven från ... (psykiatrisk slutenvård) någon gång för rätt längesen, så det är ju lite psyk också.
Varför behövde vi veta det? Varför är det viktigt i sammanhanget att någon haft psykiatriska problem för kanske tjugo år sedan? Man hör ju sällan att "ja, h*n var ju på medicinmottagningen för magont för ett par år sen, så ni kan ju vara lite försiktiga med det".
Den psykiatriska delen av vården är tydligen väldigt speciell bland de som jobbar inom den somatiska. "Psyk" som uttryck är tydligen väldigt användbart som övergripande diagnos för dom som kanske någon gång säger eller gör nåt som inte är som "alla andra". Jag får intrycket av att de inte riktigt visar dessa patienten den respekt de förtjänar precis som alla andra, avfärdar en del grejer som att det beror på att de nån gång i livet varit i behov av psykiatrisk kontakt.
Jag blir bara trött. Det är ju inte konstigt att människor som kommer in med smärta som sedan får veta att det "är något psykiskt", alltså psykosomatisk smärta där man tycker att man har ont men att det inte finns någon fysiologisk förklaring, blir förbannade eller kränkta. Psykiska åkommor är ju så fult, så annorlunda, så onormalt och ingen vill ju vara knäpp. För det vet man ju, att har man något psykiskt kommer man bara bli sämre och tillslut sitta och vagga fram och tillbaka med tunt sönderryckt hår och aldrig bli bättre. Såna med "psyk" kommer ju alltid ha det och kommer alltid vara såna. Är det vår bild av psykiatriska sjukdomar/nedsättningar/problem?
Varför respekteras inte dessa människor som de med magont? Varför ser man inte detta som något som kan behandlas? Varför noteras detta extra efter att ha läst en journal, och inte en annan åkomma som redan behandlats?
Nej har man någonstans dokumenterat att man varit i kontakt med psykiatrin, då blir man stämplad.
Nytt resultat
Kurs: AT1401 Arbetsterapi B, Teori och metodik
Betyg: VG Datum: 2010-02-04 Högskolepoäng: 30.0
Det är för hela hösten det. JAG ÄR KUNG.
Betyg: VG Datum: 2010-02-04 Högskolepoäng: 30.0
Det är för hela hösten det. JAG ÄR KUNG.
VFU
Det är otroligt mycket att göra hela dagarna och på kvällarna skriver jag dagbok för fullt för att hinna reflektera och skriva ner allt jag ser och gör. Det är verkligen intressant att vara ute på VFU och kunskapen man lärt sig innan fastnar så mycket bättre och ger en helt annan betydelse när man ser det på riktigt.
T.ex. en patient med dysfasi som ska bedömas i en ADL-situation. Hur vet man att det är impressiv dysfasi (man förstår inte tal eller skrift, kan t.ex. inte förstå instruktioner) när patienten inte utför det den instrueras att göra? Hur kan man veta att det inte rör sig om apraxi (oförmåga att utföra en rörelse trots intakt motorisk funktion)? Hur ser skillnaden ut i verkligheten?
Har varit med på två ADL-bedömningar och utfört en egen nu, och det är så otroligt olika hur de går till. En ADL-bedömning jag var med på var en patient med motoriska nedsättningar och som det var osäkert om denna inte hade kognitiva nedsättningar - vilket vår bedömning visade att det inte fanns. Den andra patienten var en jag gjorde en egen bedömning på. Denne behövde mycket stöd i hur något skulle göras och det tog väldigt lång tid både på grund av motoriska och kognitiva nedsättningar. Den sista patienten var den som jag skrev om ovan, där jag inte vet om det rör sig om impressiv dysfasi eller apraxi då personen också har expressiv dysfasi (svårt att prata och göra sig förstådd, ibland även med gester) och inte kan förklara hur det känns, om denne inte förstår eller inte vet hur en rörelse ska utföras.
Det är otroligt intressant och jag har verkligen valt rätt yrke! Efter en heldag på praktik är jag helt slut, det är verkligen mycket intryck att ta in och mycket kunskap som ska förnyas och användas.
T.ex. en patient med dysfasi som ska bedömas i en ADL-situation. Hur vet man att det är impressiv dysfasi (man förstår inte tal eller skrift, kan t.ex. inte förstå instruktioner) när patienten inte utför det den instrueras att göra? Hur kan man veta att det inte rör sig om apraxi (oförmåga att utföra en rörelse trots intakt motorisk funktion)? Hur ser skillnaden ut i verkligheten?
Har varit med på två ADL-bedömningar och utfört en egen nu, och det är så otroligt olika hur de går till. En ADL-bedömning jag var med på var en patient med motoriska nedsättningar och som det var osäkert om denna inte hade kognitiva nedsättningar - vilket vår bedömning visade att det inte fanns. Den andra patienten var en jag gjorde en egen bedömning på. Denne behövde mycket stöd i hur något skulle göras och det tog väldigt lång tid både på grund av motoriska och kognitiva nedsättningar. Den sista patienten var den som jag skrev om ovan, där jag inte vet om det rör sig om impressiv dysfasi eller apraxi då personen också har expressiv dysfasi (svårt att prata och göra sig förstådd, ibland även med gester) och inte kan förklara hur det känns, om denne inte förstår eller inte vet hur en rörelse ska utföras.
Det är otroligt intressant och jag har verkligen valt rätt yrke! Efter en heldag på praktik är jag helt slut, det är verkligen mycket intryck att ta in och mycket kunskap som ska förnyas och användas.
Wieho!
Hanna och jag är ett vinnande koncept! No doubt.
VG på Arbetsterpi för personer med sammansatta funktionsnedsättningar!!
Så som jag har förstått reglerna för att få VG på kursen Arbetsterapi B - Teori och Metodik 30 p så borde både jag och Hanna få VG på kursen!
En hel termin! Wow!
VG på Arbetsterpi för personer med sammansatta funktionsnedsättningar!!
Så som jag har förstått reglerna för att få VG på kursen Arbetsterapi B - Teori och Metodik 30 p så borde både jag och Hanna få VG på kursen!
En hel termin! Wow!
