Stämplad
Idag var jag med på rapport på lasarettet. Där gick de igenom en patient, det som vi som rehabpersonal behöver veta, och avslutar sedan med:
Ja, men h*n blev ju utskriven från ... (psykiatrisk slutenvård) någon gång för rätt längesen, så det är ju lite psyk också.
Varför behövde vi veta det? Varför är det viktigt i sammanhanget att någon haft psykiatriska problem för kanske tjugo år sedan? Man hör ju sällan att "ja, h*n var ju på medicinmottagningen för magont för ett par år sen, så ni kan ju vara lite försiktiga med det".
Den psykiatriska delen av vården är tydligen väldigt speciell bland de som jobbar inom den somatiska. "Psyk" som uttryck är tydligen väldigt användbart som övergripande diagnos för dom som kanske någon gång säger eller gör nåt som inte är som "alla andra". Jag får intrycket av att de inte riktigt visar dessa patienten den respekt de förtjänar precis som alla andra, avfärdar en del grejer som att det beror på att de nån gång i livet varit i behov av psykiatrisk kontakt.
Jag blir bara trött. Det är ju inte konstigt att människor som kommer in med smärta som sedan får veta att det "är något psykiskt", alltså psykosomatisk smärta där man tycker att man har ont men att det inte finns någon fysiologisk förklaring, blir förbannade eller kränkta. Psykiska åkommor är ju så fult, så annorlunda, så onormalt och ingen vill ju vara knäpp. För det vet man ju, att har man något psykiskt kommer man bara bli sämre och tillslut sitta och vagga fram och tillbaka med tunt sönderryckt hår och aldrig bli bättre. Såna med "psyk" kommer ju alltid ha det och kommer alltid vara såna. Är det vår bild av psykiatriska sjukdomar/nedsättningar/problem?
Varför respekteras inte dessa människor som de med magont? Varför ser man inte detta som något som kan behandlas? Varför noteras detta extra efter att ha läst en journal, och inte en annan åkomma som redan behandlats?
Nej har man någonstans dokumenterat att man varit i kontakt med psykiatrin, då blir man stämplad.
Ja, men h*n blev ju utskriven från ... (psykiatrisk slutenvård) någon gång för rätt längesen, så det är ju lite psyk också.
Varför behövde vi veta det? Varför är det viktigt i sammanhanget att någon haft psykiatriska problem för kanske tjugo år sedan? Man hör ju sällan att "ja, h*n var ju på medicinmottagningen för magont för ett par år sen, så ni kan ju vara lite försiktiga med det".
Den psykiatriska delen av vården är tydligen väldigt speciell bland de som jobbar inom den somatiska. "Psyk" som uttryck är tydligen väldigt användbart som övergripande diagnos för dom som kanske någon gång säger eller gör nåt som inte är som "alla andra". Jag får intrycket av att de inte riktigt visar dessa patienten den respekt de förtjänar precis som alla andra, avfärdar en del grejer som att det beror på att de nån gång i livet varit i behov av psykiatrisk kontakt.
Jag blir bara trött. Det är ju inte konstigt att människor som kommer in med smärta som sedan får veta att det "är något psykiskt", alltså psykosomatisk smärta där man tycker att man har ont men att det inte finns någon fysiologisk förklaring, blir förbannade eller kränkta. Psykiska åkommor är ju så fult, så annorlunda, så onormalt och ingen vill ju vara knäpp. För det vet man ju, att har man något psykiskt kommer man bara bli sämre och tillslut sitta och vagga fram och tillbaka med tunt sönderryckt hår och aldrig bli bättre. Såna med "psyk" kommer ju alltid ha det och kommer alltid vara såna. Är det vår bild av psykiatriska sjukdomar/nedsättningar/problem?
Varför respekteras inte dessa människor som de med magont? Varför ser man inte detta som något som kan behandlas? Varför noteras detta extra efter att ha läst en journal, och inte en annan åkomma som redan behandlats?
Nej har man någonstans dokumenterat att man varit i kontakt med psykiatrin, då blir man stämplad.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
