Förväntningar
Det här verkar ha utvecklats till en högst sporadisk blogg. När jag pluggade så ville jag ha någonstans att skriva allt det där jag tyckte om allting som vi läste om, det passade inte in i min "privata" blogg. Men nu när jag jobbar och har fullt upp i övrigt så ventilerar jag en hel del på jobbet, och hälften bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag orkar inte bry mig så mycket just nu, mer än det jag måste bry mig om på jobbet. Det har ju sina skäl.
Men något som slog mig idag.
När man kommer hem till personer som inte haft kontakt med arbetsterapeuter förut, eller som inte vet om att de haft det, så har de väldigt olika förväntningar på vad man kan hjälpa dem med. Väldigt många som vet lite om arbetsterapi förväntar sig superbra hjälpmedel som kommer lösa alla deras problem. En del pustar tungt för att de tror att det blir hård träning framöver. En del ser helt frågande ut.
Sen finns det de människor som förväntar sig mirakel. "Bara jag kommer hem och får lite bra grejer att lösa problemen med så kommer det här gå jättebra, ska du se." De tror att hjälpmedel kommer lösa de flesta problemen, och att alla små tricks som finns kommer lösa resten. Som om vi har en trollstav att vifta till med och sen är det bara ordnat.
Det verkar som att vi lyckas leva upp till den här sista förväntan rätt ofta i alla fall. Tråkigast är när de av någon annan blivit lovade hjälpmedel som de sedan hänger upp alla tankar på, som vi sedan säger nej till. "Om jag bara får en arbetsstol så kommer jag klara alla mina köksaktivieter".
När man sedan säger att nej, du kan inte använda en arbetsstol, eller att nej, du får inte det istället för att köpa en ny (hel) köksstol, så blir de nog väldigt besvikna. För det är ju vi förskrivare som blir bovarna i dramat när de blivit lovade att man kan få hjälpmedel.
Var tog träningen vägen? Var har träningsinriktningen och rehabtänktet tagit vägen utanför professionerna inom rehab?
Det är alldeles för mycket fokus på "smidiga hjälpmedel" och lösningar som inte kräver någon återträning av funktioner. Lite mer rehabtänk genom hela vårdkedjan skulle vara fantastiskt.
Då kanske vi lyckas med fler mirakel.
Men något som slog mig idag.
När man kommer hem till personer som inte haft kontakt med arbetsterapeuter förut, eller som inte vet om att de haft det, så har de väldigt olika förväntningar på vad man kan hjälpa dem med. Väldigt många som vet lite om arbetsterapi förväntar sig superbra hjälpmedel som kommer lösa alla deras problem. En del pustar tungt för att de tror att det blir hård träning framöver. En del ser helt frågande ut.
Sen finns det de människor som förväntar sig mirakel. "Bara jag kommer hem och får lite bra grejer att lösa problemen med så kommer det här gå jättebra, ska du se." De tror att hjälpmedel kommer lösa de flesta problemen, och att alla små tricks som finns kommer lösa resten. Som om vi har en trollstav att vifta till med och sen är det bara ordnat.
Det verkar som att vi lyckas leva upp till den här sista förväntan rätt ofta i alla fall. Tråkigast är när de av någon annan blivit lovade hjälpmedel som de sedan hänger upp alla tankar på, som vi sedan säger nej till. "Om jag bara får en arbetsstol så kommer jag klara alla mina köksaktivieter".
När man sedan säger att nej, du kan inte använda en arbetsstol, eller att nej, du får inte det istället för att köpa en ny (hel) köksstol, så blir de nog väldigt besvikna. För det är ju vi förskrivare som blir bovarna i dramat när de blivit lovade att man kan få hjälpmedel.
Var tog träningen vägen? Var har träningsinriktningen och rehabtänktet tagit vägen utanför professionerna inom rehab?
Det är alldeles för mycket fokus på "smidiga hjälpmedel" och lösningar som inte kräver någon återträning av funktioner. Lite mer rehabtänk genom hela vårdkedjan skulle vara fantastiskt.
Då kanske vi lyckas med fler mirakel.
